Runtom i Sverige lever tusentals husägare med fungerande enskilda avloppslösningar och egna brunnar, ofta i fastigheter på landsbygden där avståndet till det kommunala nätet är långt. Men allt oftare möts dessa hushåll av kommunala beslut som kräver att de ska ansluta sig till det kommunala vatten- och avloppssystemet, oavsett om de själva vill eller inte. Detta väcker starka reaktioner, inte minst eftersom det ses som ett ingrepp i en av de mest grundläggande rättigheterna – rätten att själv bestämma över sin egendom.
Äganderätten sätts ur spel
En av de mest principiellt problematiska aspekterna i dessa fall är att kommunen åsidosätter fastighetsägarens självbestämmanderätt. Genom att tvinga fram anslutningar till det kommunala nätet, ofta med stora kostnader som följd, fråntas husägaren rätten att fritt förfoga över sitt eget boende och sin egen mark. Detta sker även i fall där den befintliga lösningen fungerar väl och uppfyller miljökraven. Det är svårt att se tvånget som något annat än en inskränkning av äganderätten, vilket går emot de rättsprinciper som annars värnas i ett demokratiskt samhälle.
Fungerande lösningar kastas bort
I många fall fungerar de enskilda avloppen och vattenbrunnarna både praktiskt och miljömässigt. De har kontrollerats, godkänts och används utan problem. Att tvingas riva upp fungerande system för att ersätta dem med något som inte efterfrågats av husägaren skapar frustration. Inte bara för att det innebär en ekonomisk börda, utan för att det upplevs som slöseri och en oförståelig prioritering av offentliga resurser. Den som byggt sitt eget hem på landsbygden har ofta gjort det för att leva mer självständigt, vilket rimmar illa med påtvingade kommunala lösningar.
Höga kostnader för individen
Kostnaderna för att ansluta till det kommunala VA-nätet varierar, men kan i många fall uppgå till flera hundratusen kronor. För enskilda hushåll är detta en enorm ekonomisk påfrestning, särskilt för äldre fastighetsägare eller de med lägre inkomst. Kommunens beslut får därför långtgående konsekvenser för människors privatekonomi och kan i värsta fall leda till att människor tvingas sälja sina bostäder. Den principiella frågan är enkel – ska man verkligen tvingas betala för något man inte efterfrågar, särskilt när det man har redan fungerar?
Miljöargumentet som svepskäl?
Kommunerna hänvisar ofta till miljöskäl för att motivera anslutningstvång. Det finns utan tvekan fall där enskilda avlopp är otillräckliga och utgör en miljörisk, men detta bör bedömas individuellt. Att generalisera och dra alla fastigheter över en kam leder till orättvisa beslut och underminerar förtroendet för både kommunala och statliga myndigheter. Ett system där man först utreder behovet i varje enskilt fall och därefter fattar beslut vore mer rättssäkert, och mer i linje med tanken om proportionerliga åtgärder.
Demokratisk insyn och inflytande saknas ofta
I många av de ärenden där kommuner har beslutat om obligatorisk VA-anslutning vittnar fastighetsägare om en brist på dialog. Möten hålls men besluten är i praktiken redan fattade. Insynen i beslutsprocessen är begränsad och möjligheten att påverka är ofta illusorisk. När kommunala tjänstemän och politiker agerar utan transparens riskerar det att urholka tilltron till det demokratiska systemet. Det som borde vara en lokal fråga med inslag av dialog och samförstånd förvandlas i stället till ett top-down-beslut utan verkligt inflytande för de berörda.
Behovet av rättssäkra och flexibla lösningar
Det är rimligt att kommuner vill säkerställa långsiktigt hållbara vatten- och avloppslösningar. Men det får inte ske till priset av att äganderätten urholkas och människor förlorar rätten att förfoga över sin fastighet. Lagstiftningen måste erbjuda tydliga gränser för när tvångsanslutning får ske, och det bör finnas reella möjligheter till undantag för hushåll med godkända enskilda lösningar. Bara då kan rättvisa och effektivitet balanseras mot varandra på ett rimligt sätt.
Före detta förmedlare av bolån på svensk storbank. Nu driver jag egen konsultverksamhet och skriver här på Hemnytt.